Genderfluid

I onsdags var jag på mitt 3e möte på ANOVA. Denna gång fick jag träffa min psykolog. Hon var bra. Kom ut i väntrummet och frågade vem som hade möte med henne istället för att försöka ropa upp mitt namn. Hon hade också läst på att jag ville ha vård för ickebinära och inget annat. Mötet generellt gick bra. Fick åter igen berätta om min uppväxt och när jag började fundera kring att min könsidentitet inte stämde med den som givits mig vid födseln. Eftersom jag är ganska stereotyp i min transresa och nu mer är väldigt stabil för det mesta var det inga större frågetecken att reda ut. Samtalet flöt på bra. Psykologen lyssnade och gav ett kompetent intryck.

 

Det enda som hände som totalt knäckte mig var när psykologen frågade vilken typ av vård jag vill ha. Jag vill i första hand göra masektomi och sen om jag fortfarande känner behov av det då, börja på testosteron. Det är vad jag förstått inte den vanligaste vägen att gå men det är så jag vill göra. Då sa psykologen att det kan finnas lagar som gör att jag inte får göra masektomi. Hon var inte säker och skulle kolla upp. Jag blev lamslagen. Lever ju i den här kroppen som är fel och klarar det ganska bra för att jag är så säker på att jag en dag kommer få fixa den så den blir rätt. Minsta antydan om att det kanske inte kommer hända slänger in mig i en sprial av ångest och ledsenhet. Så där är jag nu. Fast i en kropp som inte är min och som lagar eventuellt kan tvinga mig att fortsätta leva i. Det är tungt. Hoppas det inte är så men tänk om? Då sitter jag här i en kropp som inte är min och förväntas klara av att hantera det. Ska på nästa möte om 1,5 vecka, då kommer jag få veta mer om detta.

 

Sen fick jag med mig en massa mer papper hem att fylla i. Har inte börjat. Ska skatta hur nöjd jag är med mina olika kroppsdelar. Känns som det kommer vara dysforiframkallande. Gillar inte att tänka på mina kroppsdelar som något jag är nöjd eller inte nöjd med för det slutar alltid med att jag är missnöjd med allt.

 

Avslutningsvis kan jag konstatera att transutredningsmöten går bra om en gjort helt fantastiska saker innan. Denna gång hade jag legat sjuk och tagit hand om en sjuk hund. Det var inte en bra uppladdning. För även om mötena går bra upplever jag att de är ementionellt uttömmande och att det tar väldigt mycket på en psykiskt när en är där. Så nu när jag redan var uttömd och inte hade så mycket kvar att ge så tog jag liksom slut. Börjar komma tillbaka men är fortfarande ledsen av och till och väldigt rädd för vad som kommer hända eller inte hända. Men jag försöker övertala mig själv om att det här kommer bli bra. Jag kommer få fixa min kropp inom en rimlig framtid och jag kommer kunna trivas i den. Jag måste tänka så.