Att inte köna barn
Kategori: Könsidentitet
Igår läste jag en artikel i DN om föräldrar som inte könar sina barn och jag tänkte att wow vilka möjligheter de här barnen får. De får själva bestämma. De får utvecklas utan att könsstereotyper hindrar dem. De får lättare att tala om vilket kön de fakiskt har. Jag vet ju såklart inte om barnen kommer uppleva att det är lättare att bryta könsmönstren på grund av att deras föräldrar inte bestämmer deras kön åt dem. Samhället finns ju också som en bov i dramat. Så jag tänkte att vad fint det kunde vara om vi kunde hjälpas åt, allihop att underlätta för alla barn att fritt få utvecklas utan hinder av könsstereotyper och utan att det blir en ångestfylld grej att bryta könsnormerna. Det skulle minska många människors psykiska lidande. Hjälpa människor att kunna vara den de är. Det låter så himla underbart tycker jag.
Nu har ju inte jag några barn, men jag funderar på vad jag kan göra för vänner och i min roll som lärare för att uppnå ett mer inkluderande och jämlikt samhälle. Jag kom på nedstående saker.
Så vad kan just jag göra?
Använd barns namn, inte pronomen, om inte barnet själv talat om sitt pronomen såklart, då är det fritt fram.
Prata om grupper med barn som just grupper emd barn, typ "Ser du barnen där borta" istället för "Ser du tjejerna/killarns där borta"
Fråga hur barn och föräldrar mår efter en förlossning istället för att fråga om vilket kön det blev.
Respektera föräldrar som inte vill köna sina barn.
Älska barnen för de dem är!
Det finns såklart mycket mer en kan göra. Men jag tror att det är viktit att välja ut några saker i taget, fokusera på dem och lyckas med det. Det är svårare än en tror att ändra sitt sätt att tänka och prata. Ge dig själv tid och uppmuntra dig själv när det blir rätt och du gör bra.
Take care peeps!
Mikaela säger:
Jag håller med dig! Och oavsett vad som sker utanför den del av verkligheten som jag befinner mig i så börjar jag mer och mer känna att det finns ett utrymme där jag och det jag säger har stor betydelse. Med den tanken kommer en överväldigande känsla av ansvar och jag funderar för första gången på hur jag könar mitt barn, utan att ha den blekaste aning om hur hen kommer att uppleva sig själv.
Könandet i tid och otid tar upp mycken energi. Till exempel i dagens seminarium om bedömning av elevtexter. Jag vet inte hur många gånger jag hörde ord i stil med "ja, om det nu är en hon (som skrivit) eller en han. Det vet jag ju inte". Som att det skulle spela någon roll. Sjukt nöjd med mig själv som nästan inte använde han/hon en enda gång :)
Jag tycker att du är så jävla modig ska du veta. Jag hoppas att du känner det i varje fiber av ditt väsen, och att du får vara hur modig eller omodig som helst i dig själv. Jag kommer alltid att hysa stor respekt för dig!