Genderfluid

Ibland känns det som att en kämpar och kämpar för att få vara sig själv men som att allt runt än slår tillbaka för att en inte ska få må bra. Idag är det kroppen som sätter stopp. Ni vet för att variera att samhället inte låter mig finnas. Jag har inte pratat om det så mycket på bloggen för jag vet inte så mycket men jag har en cysta på min hjärtvägg. Den är typ 3-4cm stor och idag har jag varit på möte med min läkare om den för att börja prata om hur vi ska göra med den framöver. Jag har ju misstänkt ett tag att mitt användande av binder kanske kan påverka cystan så idag tog jag mod till mig att fråga om det.

 

Den glada nyheten var att min läkare verkligen var förstående och förvånansvärt kompetent i tranfrågor. Det var liksom inte tal om att jag verkligen inte borde utsätta min kropp för påfrestningana av chestbinding och inget oförstående för mitt behov att trycka ihop min bröstkorg. Så det var ju fint.

 

Men det var såklart inte bara positiva besked. Min cysta är såpass stor att den riskerar att spricka om jag utsätter den för tryck. Binding innebär tryck. Mycket tryck. Men eftersom läkaren var så himla transkompetent så kom vi gemensamt fram till att om jag är superförsiktig med mitt bindande (max 6h/dag och inte varje dag utan bara när det verkligen känns som att det behövs) så trodde han att det skulle vara lugnt. Men 6h/dag är alldeles för lite. Min arbetsdag är mellan 6-9h/dag. Och resan dit och hem är ca. 2h/dag. Så för mig innebär det här att jag måste byta om på jobbet varje dag. Och att jag aldrig kan ha lagom binder utan måste ta de som är lite för stora. För varför ska jag kunna trivas med hur jag ser ut? Varför ska inte hela universum gång på gång tala om för mig att jag är fel?

 

Ännu mer minus är att cystan kanske påverkar hurvida jag kan fortsätta med rollerderby eller ej. Men det hade jag inte tänkt på så det frågade jag inte läkaren om. Så det vet jag inte än. Och jag orkar inte ta tag i det idag.

 

Så idag är en tung dag. Det känns säkert bättre imorgon. Men inte idag. Idag vill jag ligga under ett täcka och gråta och tycka synd om mig. För ibland känns det som att mitt liv är en enda lång kamp för att få vara jag. Med bakslag efter bakslag. Så låt mig få vila, gråta och tycka synd om mig idag. Imorgon fortsätter kampen. Imorgon kanske jag orkar lite till. Men inte idag.

 

Take care peeps!