Genderfluid

Idag är den skickad. Den där vårdbegäran som legat och skavt i mig i flera år. Nu är den skickad. Det känns allt annat än bra men samtidigt skönt och spännande. Inser mer och mer att vården jag behöver gör att jag inte kan få allt jag drömmer om och att jag måste välja mellan drömmarna och att vara mig själv. Hur väljer jag mellan att trivas i min egen kropp och att ha den familj jag drömmer om? Hur väljer jag mellan att genomgå den behandling jag drömmer om och den rellation jag idag har med min partner? Det känns svårt. För jag vet att min partner kommer ha svårt för förändringarna som behandlingen medför. Han älskar mig men hur ska han kunna veta om han kommer attraheras av mig om jag börjar gå på testosteron? Det är ju omöjligt att svara på. Och jag förstår det. Och det är hemskt att behöva fundera på det. Vi kommer ha en rellation oavsett, det är jag övertygad om men kanske inte på samma sätt som den är idag.

Så rädsla är nog det jag känner mest. Rädsla för det okända och det jag inte kan veta än. Idag är en bra dag. En stor dag. Men också en av de jobbigaste dagarna i min könskorrigering än så länge.