Familjebildning
Kategori: Sorgeämnen
Denna helg har jag träffat mitt syskonbarn och det får mig alltid att fundera på familjebildning. Ända sedan jag var liten har jag velat vara förälder. Att ha barn har liksom alltid ingått i drömmen om framtiden. Och nu är jag 25, framtiden är närmare än när jag var 10 och jag har börjat tänka på att bilda familj. Som transperson är det dock inte så himla lätt har jag konstaterat.
Jag är privilegierad på så sätt att jag har en livmoder och ägg och min partner har sperma. Det kan alltså vara en enkel sak för oss att få barn. Rent biologiskt och om alla ägg och spermier funkar tillsammans vill säga. Så jag förstår att det jag kommer skriva nu kan kännas gnälligt och frustrerande för par som inte har dessa biologiska förutsättningar att få barn men som vill ha barn. Men denna bloggen handlar om mig och min verklighet så jag skriver det ändå.
Jag är rädd för att bli gravid. Jag är rädd för hur det kommer påverka min kropp och min dysfori. Min kropp och jag har inte kommit överens i perioder i hela mitt liv, just nu känner jag mig mer okej med den än innan men så har det inte alltid varit. Så min rädsla är att jag ska bli gravid och hata min kropp i nio månader och bara vilja ligga i fosterställning hela tiden. Jag är också rädd för hur jag kommer känna när barnet är här och brösten växer av mjölken. Det känns läskigt och obekvämt.
Sen funderar jag på alternativa sätt att skaffa barn. Familjehemsplacering och adoption. Adoption finns nog inga juridiska hinder för men tror ni någon låter en person som heter AnnaJohan ta hand om ett barn? Plus att adoption är en superskum marknad med mycket fel och brister. Familjehem är också besvärligt av anledningen att ingen vill låta en transperson ta hand om någon annans barn. Detta har blivit sagt till mig. Av en som jobbar med just familjehemsplaceringar. Så det känns så himla hopplöst svårt att bilda familj. Och får jag min diagnos om jag någon gång söker vård blir det ännu svårare för då har jag en dokumenterad psykisk störning.
Så för tillfället säger jag att vi inte vill ha barn. Att vi inte är redo. Att vi är nöjda med att ha hunden. Att vi vill vänta lite. Och det känns jobbigt! Inte för att vi behöver vänta utan för att jag vet inte om det någonsin kommer kunna inträffa. Kanske måste jag ändra drömmen till en barnlös framtid. Och den tanken gör nog ondast av allt...
Anonym säger:
Tror termen idag är "familjehem" och inte fosterhem.
M säger:
Min situation är helt olik din, så jag ämnar definitivt inte att komma med något påstående att "så här är det". Jag är mycket väl medveten om att graviditeter och upplevelsen av dessa varierar enormt. Det jag pratar om är alltså min upplevelse och inget annat.
Jag är betydligt äldre än dig, har ett barn i nedre tonåren, och har väl rätt nyligt insett att det är nån form av icke binär könsidentitet som skavt i mig under så lång tid. Men det är inget jag kommit ut med, utan bara en insikt som börjar landa så smått. Jag har haft perioder då jag känt mig okej med min kvinnlighet, och perioder då jag fullständigt fått spel på att folk försöker göra mig till kvinna.
När jag var ung på nittiotalet så fanns knappt transbegreppet i någon vidare form än dragshow och nåt enstaka nyhetsinslag om "könsbyte". Vilket aldrig varit intressant för mig. Kroppshatet kom i puberteten, i och med de kvinnliga formerna, vilka jag tyvärr fick en överdos av (nuförtiden ser jag väl ut ungefär som Jessica rabbit i militärfrisyr). Har med varierande resultat försökt acceptera min kvinnlighet. Minns att jag såg en intervju med Tomas di leva, nån gång under hans mest könsnormsöverskridande period, där han fick frågan om han kände sig som kvinna eller man. Han svarade nåt i stil med "när jag har sex känner jag mig som en man, annars inte". Reportern försökte i vanlig ordning försöka få det till antingen manligt eller kvinnligt, utan resultat. Den intervjun berörde något i mig, även om jag försökt leva som "kvinna". Har inte orkat tjafsa, när det ändå inte funnits direkt nåt annat att identifiera mig med. Men Di Levas ord har jag burit med, som nån slags försäkran om att man inte nödvändigtvis måste identifiera sig med det ena eller andra, bara för att samhället vill det.
Till ämnet. Min graviditet fick mig inte att känna mig kvinnlig, utan snarare... majestätisk. Kändes som att jag liksom stod över manligt och kvinnligt, som något helt annat... Jag kände mig mestadels asgrym, utan särskilt mycket tankar kring kön överhuvudtaget. Min kropp fyllde ett syfte. Den blev liksom en maskin, ett "det", och kändes bara stark och urhäftig! Att amma mitt barn var en väldigt praktisk grej. Jag kände mig okej med brösten när de var matbehållare till barnet. De kändes helt okvinnliga då. Och, man behöver ju inte ens amma om det känns jobbigt. Flaskmatning är definitivt könsneutralt.
Jag tror att det är bra att du funderar. Sätter dig in i hur just du kan tänkas känna inför en eventuell graviditet. Och visst kan det säkert vara en period då manligt och kvinnligt ställs på sin spets. För vissa är det nog så. Ville bara visa på att det även kan vara motsatsen. För mig blev graviditeten och tiden efter som en väldigt skön paus från samhällets "krav" på binäritet. Men jag levde ju (och gör ännu) i nån slags motvillig acceptans...