Genderfluid

Så, nu har dett gått några dagar sedan beskedet att jag bör vara försiktigare med mitt bindande. Det känns fortfarande tungt. Jag drömmer om att få binda hårt. Jag drömmer om att karva av mig de delar som känns fel. Jag har ångest varje morgon när jag klär på mig. Jag vet hur det känns att känna sig hel. Jag vet hur det ser ut när det ser rätt ut. Det gör det sju resor värre nu än innan jag började binda. Jag har dock strategier som jag just nu provar för att minska min ångest. Jag bär till exempel endast skjortor. Inget annat när jag måste träffa folk. Jag tar med bindern överallt så jag kan ta på den om behov uppstår. Likt en snuttefilt. Jag lägger fram kläder dagen innan så jag inte måste gå in i garderoben på morgonen. Och jag intalar mig själv att jag är ok hur jag än ser ut. (Om någon annan säger det till mig blir jag dock irriterad för de vet inte ett dugg vad jag går igenom eller hur det känns).

 

Mest av allt tillåter jag dock mig själv att vara bitter över det här. Jag får vara ledsen. Rädd. Arg. Besviken. Förtvivlad. Så länge jag också hittar saker som får mig att känna mig glad. Lycklig. Modig. Stark. Hoppfull. Det måste inte vara just kring min könsidentitet. Just nu gör mitt jobb att jag känner så. Jag är en fantastisk lärare. Min träning får mig också att må bra. Varje gång jag tränar blir jag lite bättre på att åka rullskridskor och lite starkare. Och jag känner mig modig som vågar prova något nytt. Så jag låter delar av mitt liv vara jobbiga för det finns andra delar som är helt fantastiska. Och som det ser ut nu får alla känslor plats i mig.