Vad är det som tar tid
Kategori: Dagbok
Jag har skrivit tidigare om min egen vårdbegäran som jag ska skicka till CASAM/ENID för att få påbörja en utredning om min könsidentitet. Än har jag faktiskt inte skickat någon vårdbegäran trots att den varit färdig i flera månader och ligger utskriven i köket. Så idag tänkte jag fundera lite på varför det tar sådan himla tid för mig att få iväg den där förbaskade vårdbegäran.
Jag tror den största anledningen till att jag inte skickat den än är att jag är rädd. Rädd för bemötande i vården. Rädd för hur jag ska ta hand om mig själv när jag är i Stockholm och faktiskt ska gå på de här mötena. Orolig för var jag ska hitta ett tryggt ställe att bo på. Rädd för ensamheten i hela utredningen. Men också rädd för att inte få en daignos. Lika mycket som jag är rädd för att faktiskt få en diagnos.
De diagnoser som jag kan få är antingen "könsidentitetsstörning utan närmare specifikation" eller "övrig könsidentitetsstörning". Visst låter de som rätt allvarliga sjukdomar? De skulle lika gärna kunna kallas "Könsförvirrad" och det skulle vara mindre offensive i mina öron. För det är ju inte en könsidentitetsstörning jag har. Den är det ni som har. Min könsidentitet stör inte mig, den stör er. Så varför är det då jag som har störningen? Så jag vill ha den här diagnosen för den kan öppna upp för mer vårdalternativ för mig som till exempel en top-surgery. Jag tror i alla fall att jag kan få tillgång till det. Enligt lag i alla fall. Men enligt lag och verkligheten är ju inte samma.
Är ju också extremt rädd att de inte ska låta mig genomgå behandling pga min genderfluida identitet för då "är jag ju inte säker" och det finns ju risk för att "jag ändrar mig". Men ärligt talat så är den risken minimal. Jag har velat ändra min kroppsutseende sen jag var 3. Så det känns absurt att jag efter 22års längtan efter en annan kropp skulle vakna och bara "Nej men asså, nu är jag ju rätt nöjd ändå". Men samhället förstår inte genderfluiditet. Fluiditet förvirrar och skrämmer. En får ju inte vara olika saker men på samma gång samma sak. Det går ju bara inte. För hur skulle det se ut om alla bara fick gå runt och vara?
Så det här tror jag är varför jag ine skickar in min vårdbegäran. För på något plan är det lättare att hoppas på vård när en inte aktivt sökt den. Jag kan liksom intala mig själv att om jag bara skickar in papprena så kommer vården jag behöver och vill ha automatiskt. Skickar jag in papprena så är risken att jag upptäcker att det inte är så. Och att bli sviken av vården, det skrämmer mig nog mest av allt.
Take care peeps!
