Gästblogg -Syster Yster
Kategori: Gästbloggar
Det första gästbloggsinlägget är skrivet av min storasyster. Så här säger hon om sina tankar runt min könsidentitet:
Jag har känt Anna hela hens liv. Klart jag inte minns de första åren för jag var så liten själv men det är ändå väldigt många år som jag har koll på. Men det här skulle inte handla om hur länge vi känt varandra utan om att komma ut. Jag har själv kommit ut och vet hur läskigt det är när en ändå är säker på att det inte kommer blir några större problem. För att komma ut som lesbisk innebär inte alls att en trampar på tillnärmelsevis lika många fördomar som när en är trans, kan jag tänka mig. För jag vet inte. Jag kommer aldrig att veta hur det är. Men det hindrar mig inte från att försöka förstå.
Hursomhelst! Anna kom ut för mig i stadier, känns det som. För först fattade jag inte riktigt exakt vilken typ av inte-kvinna Anna menade, kanske för att vi pratade om det här redan innan ordet intergender var ett vi kände till. Men när ordet kom till oss så förstod jag precis. Eller nej, jag förstod generellt vad det innebar efter att i panik ha googlat runt så jag inte skulle vara helt bakom flötet. Och när jag väl hade grottat ner mig i ämnet skickade jag allt jag lärt mig till Anna så hen också skulle ha lite info och stöd. För stöd är viktigt.
Det slog mig aldrig att ifrågasätta eller tycka att det är konstigt. För det finns absolut ingenting att ifrågasätta. Anna säger att hen är intergender, då är det så. Punkt. Jag vill ju bara att mina syskon ska må bra, oavsett var de är i livet. Och att vara intergender tycker inte jag ska vara konstigare än att vara kille eller tjej eller glasögonbärare eller vad som helst. Och det är mindre ansträngning för mig att byta pronomen än för Anna att leva sitt liv i ett kön hen inte är bekväm i. Så det är ju lätt att se vem som borde ändra sitt beteende litegrann. För mitt syskon är mitt syskon oavsett. Och så vill jag ha det.
/SysterYster
Jag har känt Anna hela hens liv. Klart jag inte minns de första åren för jag var så liten själv men det är ändå väldigt många år som jag har koll på. Men det här skulle inte handla om hur länge vi känt varandra utan om att komma ut. Jag har själv kommit ut och vet hur läskigt det är när en ändå är säker på att det inte kommer blir några större problem. För att komma ut som lesbisk innebär inte alls att en trampar på tillnärmelsevis lika många fördomar som när en är trans, kan jag tänka mig. För jag vet inte. Jag kommer aldrig att veta hur det är. Men det hindrar mig inte från att försöka förstå.
Hursomhelst! Anna kom ut för mig i stadier, känns det som. För först fattade jag inte riktigt exakt vilken typ av inte-kvinna Anna menade, kanske för att vi pratade om det här redan innan ordet intergender var ett vi kände till. Men när ordet kom till oss så förstod jag precis. Eller nej, jag förstod generellt vad det innebar efter att i panik ha googlat runt så jag inte skulle vara helt bakom flötet. Och när jag väl hade grottat ner mig i ämnet skickade jag allt jag lärt mig till Anna så hen också skulle ha lite info och stöd. För stöd är viktigt.
Det slog mig aldrig att ifrågasätta eller tycka att det är konstigt. För det finns absolut ingenting att ifrågasätta. Anna säger att hen är intergender, då är det så. Punkt. Jag vill ju bara att mina syskon ska må bra, oavsett var de är i livet. Och att vara intergender tycker inte jag ska vara konstigare än att vara kille eller tjej eller glasögonbärare eller vad som helst. Och det är mindre ansträngning för mig att byta pronomen än för Anna att leva sitt liv i ett kön hen inte är bekväm i. Så det är ju lätt att se vem som borde ändra sitt beteende litegrann. För mitt syskon är mitt syskon oavsett. Och så vill jag ha det.
/SysterYster
