Genderfluid

Första gången jag upplevde kroppsdysfori var jag nog någonstans runt 4-5. Det var första gången jag uttryckte och kände att min kropp inte var min och att den inte passade. Kroppsdysfori innebär i korthet att en är missnöjd med den egna kroppen. Jag väntade och väntade på den där snoppen som aldrig växte ut och det var kasnke först i 10års åldern som jag slutade hoppas och vänta. I dagsläget är jag väldigt nöjd med min kropp, de flesta dagar. De dagar jag känner mig som en kvinna passar den ju alldeles utmärkt. Då är det nice att ha bröst och ingen snopp. När jag känner mig intergender brukar det inte kännas som det spelar någon roll hur min kropp ser ut. Den är jag oavsett. Men så har vi de där dagarna när jag önskar att den där snoppen skulle vuxit ut och funnits där. När brösten är ivägen, kurvorna för många och det inte finns något sätt att bli av med dem. De dagarna lider jag av kroppsdysfori. För lider det gör en när ens kropp inte passar och inte känns som ens egen. Som tur är, för mig så är de dagar när jag känner mig som man väldigt få. I alla fall i dagsläget. Men ibland kan jag undra hur mitt liv sett ut idag om min familj tagit mig på allvar där när jag var 4-10 år gammal och inget hellre ville än att vara pojke. Vad hade det gjort med mig egentligen? Hur skulle jag själv reagera om jag fick barn och dessa uttryckte en önskan om att få byta kön? Jag menar, de flesta dagar är jag ju glad över att jag inte gjrt några kroppskorrigeringar. Men samtidigt tycker jag att barns tankar av detta slag ska tas på allvar. Hur ska en göra så att det inte blir fel?

 

Tilläggas bör att det är en vanlig fördom mot transpersoner att vi alla lider av kroppsdysfori dagligen. Det var även min fördom innan jag insåg och accepterade att jag själv var trans. Så är det såklart inte. Alla vill inte byta kön. Alla är inte missnöjda med sin kropp. Könstillhörigheten sitter inte där så varför skulle det vara så liksom...

 

Take care peeps!