Genderfluid

Jag vet att jag skrivit lite om att jag känt mig som man till och från sedan jag var liten och vilka jobbigheter det för med sig. Att vara genderfluid innebär för mig att jag glider på skalan av kön och är allt mellan ytterligheterna man och kvinna. Jag anser att detta faktum, att kön är en skala och inte två separata kategorier, är något som ofta glöms och göms. Det är inte enkelt att presentera kön som en skala. Det kräver att en förklarar. Därför tror jag samhället hellre håller sig till den enkla uppdelningen utan en tanke på att den skadar, förminskar och förtrycker människor. Hur kan det då se ut för mig en vanlig vecka vad gäller min könsidentitet?

 

Vi kan ta veckan när jag skulle till läkaren som ett exempel. Måndag - onsdag kände jag mig som icke-binär. Helt utan könstillhörighet var jag. Då känns min kropp lite ivägen och lite klumpig då den konstant påminner mig om att i samhällets ögon får jag inte vara jag. Det är då jag kämpar för icke-binäras rättigheter med en brinnadne passion. För de dagarna är det mina rättigheter jag kämpar för. Fram på torsdagen började jag känna att jag var påväg mer åt att känna mig som en man. Inte helt binärt man utan mer som att jag gick från att inte ha en könstillhögrihet till att känna mig som något mellan man och kvinna men mer åt manshållet. Detta ger mer dysfori än när jag är icke-binär för då börjar ju kroppen inte bara vara en påminnelse om samhällets binäritet utan den börjar ju faktiskt kännas fel. Den är inte min. På fredagen vaknade jag upp som man. Då är jag övertygad om att jag bara lossats vara icke-binär för att det är för jobbigt att erkänna att jag faktiskt är man. Jag blir övertygad om att jag måste påbörja min könskorrigering nu. Jag börjar undersöka vilka läkare jag måste kontakta och hur jag ska gå till väga. Jag vet ju någonstans att denna känsla är tillfällig så jag börjar aldrig ringa utan tänker att om det fortsätter kännas så här några dagar till så ska jag ta tag i det då. Men det gör inte känslan av att jag faktiskt lossas vara icke-binär mindre påtaglig. Sen kommer lördagen och icke-binärheten är tillbaka. Jag är mellan könsdikotomierna. Kampen och känslorna blir lite annorlunda. Jag skrattar lite åt att jag trott att jag bara inbillat mig för här är jag ju. Icke-binär.  Just denna vecka var jag inte kvinna men låt oss för sakens skull lossas att jag vaknat på söndagen och varit kvinna. Det är på ett sätt den lättaste men samtidigt den svåraste könstillhörigheten att ha för mig. Det är enkelt på så sätt att jag är det som samhället säger att jag är. Det är inte jobbigt att bli kallad hon. Det gör inte ont att indelas i gruppen flickor. Det är lätt på så sätt att samhället och jag stämmer. Det som är jobbigt är att jag börjar ifrågasätta mig själv. Varför lossas jag vara icke-binär när jag uppenbarligen är en cis-person? Hur kan jag göra så mot en redan utsatt grupp bara för att få känna mig speciell? Jag glömmer lite bort att min könsidentitet är flexibel och att jag imorgon antagligen kommer vakna som icke-binär igen. För i mig känns det starkt att jag är den könstillhörighet jag vaknar med och då kan jag inte föreställa mig att jag någonsin faktiskt känt att jag har en annan könstillhörighet än just den jag har här och nu.

 

Så kan det vara för mig att vara icke-binär. Tro nu inte att denna berättelse är samma för alla icke-binära. Endel växlar inte så kraftigt, andra växlar ännu mer än jag. Men så här ser min vardag ut.

 

Take care peeps!