Genderfluid

Senast jag skrev hade jag börjat bära ett halsband som visade på min könsidentitet för dagen. Jag var så glad för det. Kände mig älskad och stöttad av den som gav mig halsbandet. En dryg månad efter att jag fått det halsbandet visade det sig dock att synliggörandet av mina könsidentiteter gjorde det för svårt för den personen att ha en relation med mig. Sånt händer, och den här bloggen handlar inte om min hjärtesorg. Däremot är det anledningen till att jag inte visat minsta livstecken sedan i juni. Och detta inlägg kommer handla om hur detta uppbrått påverkat mig i min könsidentitet. Och legohalsbandet kommer ni nog aldrig se mer.

 

Jag har alltid bråttats med känslan av att vara för lite trans. Det är så vanligt att vi transpersoner känner så. Som att vi inte hör till vår egen grupp. Som att det finns ett inträdeskrav för att få vara med. Detta kommer självklart innifrån och baserar sig på självhat och/eller osäkerhet. Därför kom det som ett slag i magen att jag var för mycket trans för att få behålla en av mina största tryggheter i livet. Och efter uppbrottet har jag brottats mycket med den känslan. Håller desperat fast i min stolthet som att det är en livlina. Kämpar med varje fiber i min kropp för att inte vika mig för trycket att bara passa in i världen så som den är idag. Det skulle vara så enkelt att bara ge upp och låtsas tillhöra det kön jag lättast passerar som. För det mesta går det bra. Jag vet att jag är värd mig själv. Och i valet mellan er och mig väljer jag mig, alltid. Det är dock inte alltid så himla enkelt. Jag känner mig så trött på att kämpa även om kampen är värt det och att jag trots allt, på det stora hela, mår ,mycket bättre sen jag kom ut än innan.

 

Men den är ny den här känslan, att jag är för mycket av en transperson och att det gör mig oattraktiv och icke-älskvärd. Den gör ont. Och då menar jag inte att jag tror att ingen älskar mig. Det vet jag att ni är flera som gör. Jag menar att jag känner mig icke-älskvärd som att ingen ny kan komma in i mitt liv, se på transröran som är jag och bestämma sig för att den där personen, den vill jag vara med. Och jag vet att det inte heller är sant. Rent rationellt vet jag det. Men känslan är ny och jag vet inte hur jag ska hantera den på bästa sätt än.

 

Så jag kämpar på. Klamrar mig fast i min stolthet för allt vad jag är värd. För när känslan av att vara för mycket trans är överväldigande väljer jag mellan två alternativ. Antingen låtsas jag vara som samhället vill eller så är jag proud as fuck.